Mitt hjärta blöder.

Efter att dejtat en kille sen i november, en underbar kille på alla sätt och vis! (Samuel)

Problemet var bara att jag hade min pojkvän sen två år tillbaka som jag inte har kunnat släppa. (Magnus)

Samuel träffade jag medans jag var tillsammans med Magnus, det var verkligen inte meningen, men vi drogs till varandra och jag gjorde slut med Magnus.

Samuel sa att han skulle vänta, han lovade mig det. men det var så jävla struligt med Magnus, han ville träffa barnen, ( han är inte pappa till någon av dom) Jag kunde inte säga nej. ( jag är fruktansvärt dålig på att säga nej) 

Han ville träffa mej, jag ville väl inte egentligen, men han tjatade och tjatade så till slut gav jag med mig.

Samuel sa till slut ifrån, han ville inte att jag skulle umgås med Magnus, jag lovade att jag skulle bryta kontakten. det gick ibland en vecka utan att jag och magnus hördes, men ibland gjorde vi de i alla fall. Jag var nog inte mogen att släppa taget om honom helt enkelt.

det här är bara början på allt jävla strul som jag ställt till, orkar inte skriva mer om det heller, det enda jag vet just nu är: Jag vill verkligen vara med samuel och jag är klar med Magnus. men Samuel vill inte vara med mig... Han säger att hela hans kropp säger nej. Jag har sårat honom otroligt mycket, nåt som verkligen inte var meningen. Jag försöker släppa taget men det går inte bra. 

Tänker att om tiden får gå sin lilla gång och vi får läka på var sitt håll så kanske det blir bra till slut, försöker tänka positivt, men de går inge bra.

Jag blir rädd för vid den här tiden på året brukar alltid min vår-depression sätta in. Har inte kännt av det än, men jag är livrädd för när den ska komma... 

Presentation

Här tänker jag skriva om mej själv och mitt kaotiska liv.

Lider av panikångest och PTS, (posttraumatisk stress)

Har haft ätstörningar till och från i hela mitt liv sen jag var 14år gammal.

Är väldigt impulsiv och är nu under utredning om jag lider av bipolär sjukdom.

Hoppas att jag med hjälp av mina erfarenheter kan hjälpa andra och att jag i mitt skrivande kan hjälpa mig själv. 

Är en tjej på 31år, ensamstående med två barn. En tjej på 9 och en liten kille på 4. 

Och de är väl den här impulsiviteten som ofta leder till att jag sätter mig själv i de mest konstiga situationer, har undrat många gånger: Men varför i hela helvete gjorde jag så?