Funderar på vad jag är värd?

Är jag ens värd något i nån annans ögon. Mitt ex har gjort mitt liv till ett helvete de senaste åren, han har förnedrat mej och utsatt mej för psykisk misshandel. Han har slickat mej i ansiktet, hållt fast mina armar, och med dom viftat runt och slagit mej i ansiktet med mina händer. Han har brottar ner mej på golvet flertal gånger och en gång stoppat in sina fingrar i mej. När jag sedan flera år efter det äntligen vågar berätta för någon. Kallar han mej för lögnare,  han har aldrig rört mej säger han. 

Vilket är rent jävla bullshit.  Jag vet vad exakt va han har gjort mot mej och det finns inget som kan göra så jag känner mej mindre billig. 

Med vilken rätt tyckte han att han kunde göra så?

Är jag värd så lite? 

Allt jag önskar nu, att någon bara kunde lägga sej bakom mej och hålla mej hårt, hårt och säga att allt kommer bli bra. 

Mitt hjärta blöder.

Efter att dejtat en kille sen i november, en underbar kille på alla sätt och vis! (Samuel)

Problemet var bara att jag hade min pojkvän sen två år tillbaka som jag inte har kunnat släppa. (Magnus)

Samuel träffade jag medans jag var tillsammans med Magnus, det var verkligen inte meningen, men vi drogs till varandra och jag gjorde slut med Magnus.

Samuel sa att han skulle vänta, han lovade mig det. men det var så jävla struligt med Magnus, han ville träffa barnen, ( han är inte pappa till någon av dom) Jag kunde inte säga nej. ( jag är fruktansvärt dålig på att säga nej) 

Han ville träffa mej, jag ville väl inte egentligen, men han tjatade och tjatade så till slut gav jag med mig.

Samuel sa till slut ifrån, han ville inte att jag skulle umgås med Magnus, jag lovade att jag skulle bryta kontakten. det gick ibland en vecka utan att jag och magnus hördes, men ibland gjorde vi de i alla fall. Jag var nog inte mogen att släppa taget om honom helt enkelt.

det här är bara början på allt jävla strul som jag ställt till, orkar inte skriva mer om det heller, det enda jag vet just nu är: Jag vill verkligen vara med samuel och jag är klar med Magnus. men Samuel vill inte vara med mig... Han säger att hela hans kropp säger nej. Jag har sårat honom otroligt mycket, nåt som verkligen inte var meningen. Jag försöker släppa taget men det går inte bra. 

Tänker att om tiden får gå sin lilla gång och vi får läka på var sitt håll så kanske det blir bra till slut, försöker tänka positivt, men de går inge bra.

Jag blir rädd för vid den här tiden på året brukar alltid min vår-depression sätta in. Har inte kännt av det än, men jag är livrädd för när den ska komma... 

Presentation

Här tänker jag skriva om mej själv och mitt kaotiska liv.

Lider av panikångest och PTS, (posttraumatisk stress)

Har haft ätstörningar till och från i hela mitt liv sen jag var 14år gammal.

Är väldigt impulsiv och är nu under utredning om jag lider av bipolär sjukdom.

Hoppas att jag med hjälp av mina erfarenheter kan hjälpa andra och att jag i mitt skrivande kan hjälpa mig själv. 

Är en tjej på 31år, ensamstående med två barn. En tjej på 9 och en liten kille på 4. 

Och de är väl den här impulsiviteten som ofta leder till att jag sätter mig själv i de mest konstiga situationer, har undrat många gånger: Men varför i hela helvete gjorde jag så?